Körde hem min nattgäst...som sov hos mostra i natt, vi köpte med fika och for till nattgästens mamma , där möttes vi av ett ILLVRÅL ..lilla fröken Portén var jäkligt arg..mamman kämpade och bar kartonger från källaren och in i bilen..vidare mot nybygget. Annie ville sitta på mammas arm, det var ju inte lätt de, så jag och William kom allt i rättan tid vi..kaffe, glass och smôltringar så vart livet lättare för lilla fröken.
Åkte med till nya placet ..drog några varv med dammsugaren...sen for jag vidare hem, inväntade gubben sen for vi på fotboll Örnen -Koppom//Köla div.6 2-1
tycker att den är tänkvärd.....
"Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på bänken en match till. Men jag förstår nu att Du led ännu mer. Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare. Men jag förstår nu, att jag inte såg till Dig, bara för att Du inte ville visa mig Dina tårar.
Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra med ett svart hål i bröstet. Men jag fattar först nu hur mycket det betydde att Du satt tyst tillsammans med mig.
Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort. Men det kändes underbart när Du ryckte in och pratade bort dem. Det gjorde ont när Du tog mig med och vi talade ut med ledarna. Men det var skönt att känna att Du stod på min sida.
Det var svårt att besluta sig men det var skönt när Du som älskar ishockey ändå bara sa; "Tänk noga igenom vad Du skulle vilja göra i stället, så ska jag hjälpa Dig" .
Det var svårt att leta sig fram på nya vägar. Men det kändes aldrig svårt för du fanns där hela tiden. Jag vet att Du ville att jag skulle bli det Du skull ha kunnat bli, jag vet att Du drömde om att en dag se mig spela i A-lagets dräkt.
Jag vet att Du haft dåligt samvete för ishockeyintresset som Du tror att Du tvingade på mig. Men så var det inte, pappa. Jag blev aldrig någon bra spelare men jag lärde mig mycket annat.
Många av killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner fast jag inte spelar ishockey. Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre fast än jag aldrig blev nog bra. Men inte platsa i ett lag kan vara katastrof om det inte finns något mer. Jag hade Dig som ledde mig vidare till nya intressen. Som hela tiden förklarade och uppmuntrade.
När Du nu packar upp Din 60-års present så förstår Du kanske varför Du får mina skridskor från 1973. De har aldrig gjort några mål, men de har 100-talsgånger knutits av en underbar pappa. Jag vill på det här sättet visa att all den tid Du tillbringade med mig på träning och matcher inte var förgäves.
Du gav mig ett intresse som fostrade mig och Du hjälpte mig vidare den dagen det intresset tog slut. .
Tack pappa, för att Du alltid fanns och för att Du fortfarande finns"
"Din son på bänken"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar